fyfan vad jag saknar stockholm.

jag hatar min sjukdom.
jag hatar att jag inte bara kan sätta mig på ett jävla tåg och gå av och känna mig trygg och åka tuben till sockis (som skulle vara mitt självklara sovställe atm) och sen ta tuben tillbaka till slussen och byta till mariatorget och traska upp på apberget och ta sig en vinare med alla man älskar.
jag är ledsen, sthlm och alla ni. jag är arg och ledsen. men det funkar inte just nu.
det som är det nedrigaste är att jag satt på västerbron för inte mindre än ett år sen och verkligen älskade det och nu får jag panik bara jag tänker på det. det är så svårt att förklara för alla som inte förstår. det där med ångest och panik och att NEJ jag kan inte göra det för då kommer ni få ta hand om ett psykfall, ok? man kanske inte vill förklara för alla och vill släppa alla inpå för man orkar inte. orkar inte förklara att man inte kan gå över brynäsbron för det kan ju komma ett dagis i vägen osv. för folk förstår inte. och jag blame:ar er inte. jag fnissar åt mig själv när jag sitter hos min psykolog och ba asså?!??!? men.. ja. jag gör allt i min takt och det blir bara värre om jag blir stressad. jag kommer åka till sthlm snart, jag kommer att kunna flyga till london om.. ett tag, jag kommer känna mig trygg på mina egna ben och i min egen kropp. så småningom. jag jobbar på det för fullt och jag glömmer ingen. men just nu har jag sjuk.

(denna veckan har jag gått upp på vinden OCH kört över en sjukt hög bilbro, saker jag ärligt inte trott jag klarat. men, tack mizan och hanna)

nymodighet förresten,
att gå på festival och vara sverigedemokrat. när hände detta? när jag var blev tant dvs 20 eller har jag varit blind?