i helgen har jag och kalle bott ihop i ett år. ett helt år!
skulle kunna skriva en hel uppsats om det här med att bo ihop men det skiter jag i.
det är ca aldrig jobbigt att bo med kalle. ibland kan jag känna att jag vill vara ensam men så fort jag blir ensam så saknar jag honom.
är så extremt impad av oss. ingen av oss har bott med en respektive innan, och här trängs vi på 28 kvadrat och vi har bråkat ca 1 gång (inte ens bråk, mer två surisar som surade). vi tar hand om varandra, peppar varandra, har det roligt och mysigt.
tack baby för att du står ut med mig när jag gnäller, är sur när jag kommer hem från jobbet, när jag snarkar, när jag smäller i skåpen i köket och allt annat som du säkert blir irriterad på. tack för att du vill leva med mig. <3