det här med att ha en något så när känd farfar som går bort är väl sådär, om jag får säga det själv.
pappa ringde och sa att jompa ringt farmor, efter det har det liksom rasslat på. de ska ha en tyst minut innan matchen mot malmö och det står att han är död i alla tidningar. jag grinade hela kvällen igår och orkar inte hålla på längre.
jag tänker istället på hur jävla knäpp (positiv bemärkelse) han var. hur han höll på att stryka med av gulsot och satt vid köksbordet och var helt jävla gul och sa att han var född sån, hur han inte kunde äta makaroner utan potatis, hur han alltid skulle tycka tvärtemot.
och jag tackar för den extrema blodcirkulationen (kokhet om händerna trots inga vantar i 15 minus), det massiva skelettet, stjärthakan och världens snyggaste efternamn.
jag tackar också för att du är den enda (förutom pappa) som aldrig kommenterat vad jag ätit, haft på mig eller hur jag sett ut (som alla andra tyckt det varit så viktigt att göra pga tjock) och för att du låtit mig springa runt i stallet, kräla runt i dyngstacken och leta efter snok, hoppat i höet, klättra i äppelträna och härja runt bäst jag velat på gårn. aldrig något snack om att jag skulle göra illa mig, bli skitig eller att nåt var farligt, det var bara att köra på.
och tack för din karriär, har alltid varit stolt över dig.

och tillbaka till media-drevet så skrev lars ohly såhär på twitter:
'Jag frågade en gång Jompa Eriksson (som spelat med de flesta) vem som var den bäste han spelat med. "Sigge *", svarade han. Nu är Sigge död. Vila i frid, du järnkamin.'
grinar lite till och ringer pappa.