igår fick jag ett sånt där samtal. ett sånt där samtal som iallafall jag bävar för typ varje dag.
farfar ligger i stort sett bara och väntar på att dö.
och min värld bara faller, igen.
jag vill egentligen inte tänka på det nu för jag får svårt att andas och tappar verklighetsuppfattningen, så jag tänker inte göra det.
hatar döden, hatar hatar hatar.