min spontana känsla när kalle ska åka iväg och jag ska få vara ensam på våra 28 kvadrat är "FYFAN VAD SKÖNT". och ja, det är skönt ett par timmar.
de timmar jag städar och plockar iordning och tittar på senaste avsnittet av the walking dead. men sen då! sen vill jag ju vara med honom.

sen jag blev ensam imorse har jag läst hela anna mannheimers bok 'mitt liv som gift' och jag har gråtit, skrattat och känner också att jag älskar kalle så himla, himla mycket.
såhär skriver anna och jag tycker det är så fint och bra och något jag ska komma ihåg;
'visst blir man irriterad men jag står ut med en man som råkar slänga den ena av mina superdyra stövlar när han rensar i hallen, som köper en enorm ljusrigg med tillhörande strålkastare för att den kan vara bra att ha, aldrig tar ett steg utan sin ipad, tramsar bort hela utvecklingssamtalet på skolan med att berätta roliga anekdoter, vägrar kolla kartan innan vi åker och alltid kör fel, handlar en ny rolig tandkräm med prickar i men glömmer att köpa mjölk, blir tvärsur om man säger att han har gjort fel, snor min brunkräm, säger att han ska måla elementen men gör det inte, köper en åkgräsklippare som aldrig startar och som sen står kvar som ett rostigt minnesmärke ute på ängen, slänger smutsiga strumpor och blöta handdukar på golvet, ..., och som aldrig, aldrig får tillräckligt med gos, kill i nacken, ryggmassage, kli på ryggen, pill i håret eller sex.
men samme man går alltid upp och sätter på kaffe på morgonen, köper enorma fång med pioner, peppar mig när jag är rädd och lugnar mig när jag är orolig. och varje dag när jag kommer naken ur duschen med fräknar, orakade ben och celluliter så tittar han på mig med sina blåa, blåa ögon som om han aldrig sett mig förr och säger 'fan, vad du är vacker!'
man får helt enkelt testa hur irriterad man blir och hur irritationen står i proportion till resten av relationen.'